Jag har hittills alltid haft lite svårt för att hitta rätt namn till det här rummet. Andra talar om det med en så naturlig självklarhet som gillestugan, så att jag nu efter ungefär 13 år i huset också med värme i rösten talar om det som just, gillestugan. Rummet som vi egentligen inte behöver. Men som helt plötsligt, både när man ser tillbaka på hur vi använt det genom åren som allt från förvaringsrum/förråd, målarstuga och som det perfekta och alldeles självklara tillhållet att dricka glögg och vänta-på-tomten-rummet, och nu när vi gör en nutids granskning, tonåringarnas självklara tillhåll. Vi har försökt charma dem med såväl projektor och surroundsystem och det verkar tilltala dem både när det spelas Wii och kollas på snyftiga eller skräckfyllda filmer. Fast va sjutton. Vi vuxna gillar ärligt talat också innehållet.
Just nu har vi fyra fåtöljer, ni vet Ikeas i ek och svart skinn, en liten omtyckt samling omsorgsfullt behandlade stubbar centrerade på ett svartvitt koskinn. Trivsamt. Ja faktiskt i allra högsta grad, vi sitter gärna där ner och dricker en kopp kaffe och fascineras av eldslågorna genom glaset i braskaminen som vi bytte ut för ett par år sedan och filosoferar ständigt kring hur vi vill fortsätta att förändra och utveckla. Trots att målarfärgen knappt har slutat lukta från de ohyvlade brädorna som vi nyss satte upp på den ena långa väggen. Vi tycks aldrig bli färdiga. Jag tänkte först skriva att vi aldrig tycks bli nöjda och riskera att veckla in mig i djupa funderingar kring huruvida det är en slags förbannelse eller en slags omedveten projicering och ett dolt missnöje vi inte identifierat...
Men nej det är inte så. För vi blir liksom nöjda. Varenda gång vi har gjort något blir vi näst intill barnsligt och lite nördigt nöjda, jätte nöjda och glada och det håller i sig. Faktiskt. Samtidigt som det skapar mer lust liksom, och jag tror att det är just det faktum att rummet i sig är ett bonusutrymme som lockar oss att klura vidare och projektera. Nu har vi tillexempel en enligt oss jätte fin Bolon-matta (fyndad, på rulle och tung som ett as) som ligger och väntar på att läggas på plats och vi har hittat drömsoffan nummer ett på
Artilleriet och har seriösa planer på att tillverka en egen fantastisk variant. Ja ni fattar. Roligheterna hopar sig. I min vilda fantasi är det färdigt till jul. Men tala inte om det för raraste maken min. Då gör han punka på min fantasibubbla direkt tror jag. Han är liksom lite mer realistisk än jag och vet hur lång tid allt tar. Sånt lyckas ju jag liksom förtränga mellan gångerna ;)
En av de allra finaste sakerna som bor i min gillestuga sedan ett litet tag är kudden på bilden ovan. Är den inte helt oemotståndlig så säg!? Fina rara och galet talangfulla småbarns mamman, konstnären och bloggerskan
Sara Woodrow/smäm har skapat till denna ljuva och kaxiga uppenbarelse. Besök henne och klicka hem en kudde eller ett print. De är så snygga. Så snygga.
Detta mina vänner, är mitt bidrag till
Fabrikens söndagsbild. Jag har inte varit ensam om att vilja mingla runt där idag. Oj va många besökare det varit. Kul.
kram | tina
