2014-05-26

azorerna, min mamma och jag

foto: tina@sundling.info
 
Förra året vid den här tiden så var jag och mamma på en resa tillsammans. En resa som var så mycket mer än dryga 4 timmars flyg och halvpension med galna efterrättsbufféer. Det var inte toppklassen på vinet eller de ständigt närvarande servitörerna som drog ut stolen och fyllde på vattenglaset lika omsorgsfullt som glaset på fot. Det var något annat. Det var ett plötsligt infall som tog oss rätt ut i Atlanten och gav oss makalöst vackra vyer som vi för evigt sparar i våra hjärtan. Det var egentligen det första vi gjort tillsammans mamma och jag sedan jag själv blev mamma för idag 17 år sedan. Jag ville så mycket med den resan.
 

Jag ville bara vara med min mamma. Samtidigt ville jag att mina egna barn skulle prova på att vara utan sin mamma ett litet tag. För att liksom känna hur mycket jag betyder. För att längta. För att uppskatta. Kanske kan vara lite nyttigt tänkte jag.


Jag och mamma var tillsammans. Vi såg samma saker, kände samma svaveldofter från de aktiva vulkankällorna. Vi fotade samma saker. Tänkte samma tankar. Skrattade åt samma saker. Blev lika lyckliga när vi såg delfiner. Lika trötta efter timmar och åter timmars promenerade.

 
 Att upptäcka Azorerna tillsammans med mamma var fint. Finast. Och alldeles bara vårat eget.
 
Naturligtvis borde detta inlägget  publicerats i går på morsdag kan man tycka och ska jag vara riktigt ärlig så var det tanken. Men annat kom emellan och det blev väl ändå. Bra nog så här.
 
 
sköt om er | tina