Så fjärran men ändå som nu. Förunderligt att få finnas i en verklighet så rik på nyanser.
Att ena stunden vara fuktig av värme för att i nästa vara blöt av ett regn.
Om blomman var utslagen i all sin prakt utan stopp, skulle du ändå alltid beundra dess skönhet? Vårda den lika ömt och med samma förhoppningar?
Om solens strålar aldrig gömdes bakom dimmiga moln, skulle du ändå fyllas av lycka när de smekte din längtande kind?
Om du aldrig lyfte blicken och sökte fjärran mål, skulle du ändå trivas hos mig all din tid?
Eller skulle du sakta vissna och bli ett med marken där vi står?
Om.
