Jag var ute och gick en lång promenad med finaste vännen i går och vi stannade till dels vid en bänk utmed sjön där vi satt med våra vinterbleka näsor riktade mot den underbaraste vårsolen. Men vi stannade också rent instinktivt till när vi gick förbi en skogsbäck och inandades den speciella doften som smekte våra ansikten. Det var en doft som gav oss hopp om livet liksom. Vi andades djupt, log och fortsatte vår njutbara promenad med en skön känsla av att livet liksom faktiskt återvänder med solen och ljuset...
Grenen på skåpet hittades faktiskt i närheten av den plats vi stannade till vid i går. Men då hade jag sällskap av mina döttrar och då var det vinter. Annorlunda. Men visst fanns det en känsla av liv då också. Kylan som bet i kinderna och det härliga knarrandet under fötterna.
Men nu är det värme och ljus som gäller. Är vi överens om det!? Bra.
T i n a
