Jag hade tänkt att det skulle bli ett genomtänkt och välplanerat stilleben av något slag. Med en kvist från vårt plommonträd i huvudrollen. Men jag är för ivrig. Nästan alltid.
Det blir liksom inte färdigt det jag påbörjar.
Eller blir det det?
Det kanske faktiskt är helt rätt att ta det lite mer som det kommer. Att vara nöjd redan halvvägs. Eller bara bestämma sig för att vägen var kortare än vad man först trodde.
Att vara framme. Eller i allfall tillfreds, här och nu.
Hur som helst; välkommen in i min hall!
T i n a
