2011 var ett år då jag snubblade och skrapade bägge mina knän. Tappade balansen helt och kom inte tillbaka till jobbet där jag har så mycket ansvar och ska hitta så många lösningar efter andra delen av semestern. En slags semester då jag kände mig som en hackig och repig gammal och dålig LP-skiva som hakat upp sig och bara inte fungerade som den skulle. Det visade sig vara svårt att hitta plåster till det trasiga i mig. Men det gick. Jag fann nya fina människor på vägen och en hel del sanningar. En del tycker jag om, andra inte.
Allra finaste svärmor försvann till himlen när sommaren var som vackrast och lämnade ett oändligt tomrum och gjorde sommarlovets sista dag till en dag som svämmade över av tårar och ofattbar tomhet. Men sorg och glädje går hand i hand på något sätt och att minnas tillsammans med de man tycker om är stort. Det är fint. Jag förundras hur mycket kärlek en förlust kan frammana... Kärleken till min familjen blev så klar och stark att den nästan bländades.
Många av våra tilltänkta och för all del även några påbörjade projekt fick läggas på is då livet var som tuffast. Till exempel betongbänkskivorna till köket. Vi har bara en liten del på plats och så snabbt som tiden går är det snart ett år sedan vi påbörjade det. Men 2012 då ska det gjutas betongskivor! Snacka om följetong.
Bloggen har guppat väldigt mycket upp och ner 2011. Jag har alltid sagt att jag bloggar helt utan tvång och prestige och det måste jag säga är en sanning som jag är trogen. Så ibland har det varit full rulle här. Ibland verkligen inte. Men det kunde inte vara på annat vis under 2011. Det var ju ett slags vingligt upp och ner år.
Glädjefulla och speciella stunder fanns det gott om också. Såklart. Tjejerna fick en kickstart på sommarlovet då vi for till Kalabrien, Italien. Vi tyckte så mycket om det så vi planerar att lära oss italienska och återvända. Dessutom anlände det en ny liten killkusin och vi blev stolta gudföräldrar. Storasyster fick sitt första extrajobb och när terminen var slut även de första betygen. Liksom lite stort för mig. Okeeej för storasyster.
Det var då. Det kommer aldrig att försvinna. Tur.
Men nu är framtiden här. Och jag älskar tanken.
T i n a
