Borta är barbiedockor och klistermärken. Gosedjuren i sängen göms undan (men kommer fram i bland) och sängkläderna måste vara särskilda vita. Men det klipps och tejpas fortfarande fast i stället för att klippa och klistra med blommor och glada barn ur hm katalogen letas det svartvita modebilder i syrrans ELLE (och ja, bråk om dessa bilder uppstår;) och den genomskinliga tejpen och kluddet är numera washitejp. Men det lider jag inte av alls. Bättre så tycker jag faktiskt.
Jag gillar läget, och är förväntansfull och lite pirrig inför den fortsatta framtiden som förälder. Jag tyckte faktiskt att det var lättare när de var små. Definitivt inte alltid roligare, för oj va kul vi har nu mina tjejer och jag, men jag tyckte det var lättare att tackla en treåring som inte ville ta på sig skorna till dagis än en pree-teen som hatar sina smala fina ben. Liksom.
Men de nya vita panelväggarna i deras rum dom gillar dom, bägge två. Eller rättare sagt alla fyra, jag och mannen är också nöjda. Tur det.
T i n a
