en stund, en fin stund och ett övergivet hus

När solen sken som skönast i helgen hade jag och lillasyster en fin stund med kamera och fniss. Och lite skräckblandad förtjusning när vi vågade oss ur bilen vid det där jättestora nedlagda sjukhemmet där det spökar. Jag tycker att det är fantastiskt att gå runt där och jag har minnen av hur jag sommarjobbade där innan det lades ner.

Jag minns Elin, den gamla gumman som hade så fantastiskt tunt vitt hår. Som en gloria fanns det där och jag minns hur hon blundade och sjöng lite sorgset för mig. Jag minns Asta som viskade till mig att hon ville ha en ny morgonrock när hon fyllde år. Jag talade om det för undersköterskan som var hennes kontaktperson, men hon fick ingen morgonrock. Det blev jag så ledsen för, Asta brukade nästan aldrig prata och när hon väl sa något, önskade något lyssnades det inte till. Gustav den gamla prästen som var så otroligt intressant att hjälpa. Vilka samtal vi hade. Vad mycket jag lärde mig av dessa gamla människor.

Jag ler och minns mycket mer än så, och jag gillar atmosfären där. Lillasyster tycker bara att det är jätteotäckt och kan inte glömma att jag berättat att det spökar. För det gör det. Eller?

Fast hon håller med mig om att det är en vacker dörr. Extra vacker en gnistrande kall februaridag när kung Bore målat med sina magiska iskristaller på rutorna.

Jag gillar mina söndagsbilder. Hoppas att ni gillar dom också och att ni hittat ännu fler söndagsbilder att gilla och kommer att komma ihåg inne i Fabriken....